Här kommer del två om min depression.
Sökte mig till vc som sjukskrev mig fram tills mitt inbokade möte med läkaren på kvinnohälsan. Min barnmorska hade redan sett varningssignaler och fixat läkartid på inskrivningen i vecka tio. Hos läkaren fick jag sjukskrivning fram till 6 januari för att sen komma tillbaka för möte om förlängning.
Mina dagar såg ungefär likadana ut. Jag låg hemma o kollade serier, låg o grät typ hela dagarna och orkade ingenting. Min sambo fick tvinga in mig i duschen och bara det var ångestframkallande. Jag kunde skrika rakt ut i smärta av ångest. Hade svårt att känna någon lycka av graviditeten.
Fick samtalskontakt på kvinnohälsan, en jättetrevlig tjej som jag kände mig väldigt bekväm med. Jag började berätta om hur jag mådde, vad jag varit med om tidigare i livet osv. Vi kom väl fram till ganska snabbt att det inte bara var en vanlig graviditetsdepression utan jag har en depression i grunden som jag aldrig fått hjälp med.
I mitten av december fick jag medicin insatt. Antidepressiva och ångestdämpande. Kände väl inte direkt någon skillnad förutom att jag glömde ta på julafton. Efter det så dippade jag igen. Jag grät och var otröstlig i flera dagar, allt kändes värdelöst och hela min värld rasade samman. I samma veva som detta så fick jag foglossning vilket gjorde mig mer strandad i lägenheten än innan. Vi bor ju 5 trappor upp utan hiss o började söka lägenhet redan i september, men vi alla vet ju vilken bostadsbrist det är. För varje nej vi fick så blev jag svagare, för varje dag som jag fick gå i trapporna så grät jag ännu mer.
Det beslutades till slut att kurator inte räckte utan att jag behövde en psykolog o gå ett program så numera tillhör jag vuxenpsyk där jag ska få träffa en psykolog.
Jag känner mig som största psykfallet om jag ska vara ärlig. Tabletter, kuratorer, läkare o psykologer. Hade aldrig trott att jag skulle må såhär dåligt. Att sen ständigt få höra ord som
- Ryck upp dig
- Njut nu
- Det är värt det i slutändan
- Klaga inte, du är ju i alla fall gravid
Är ord som skär i mig. Jag har inte valt att må såhär, jag har inte valt att ha psykiskt ont i själen, jag har inte bett om att ha dödstankar och svårt med anknytningen. Vem vill inte njuta av sin graviditet? Hade kunnat döda för att få en bra vecka där jag verkligen känner att fan vad kul det är att vara gravid.
Jag tänker inte vara tyst, jag vägrar låta min depression och elaka människor vinna över mig. Alla som haft åsikter kring detta har själva aldrig varit drabbade, vilket betyder att dom ärligt talat inte har nån aning om hur det är. Jag kommer bli världens bästa mamma till min dotter, depression eller inte.
